Dagen med stort D, domedagen, är kommen. Har fruktat hela sommaren efter denna måndag, då jag ska börja jobba. Meeeen så fick jag veta i lördags att jag börjar på onsdag, w00p! Så två dagar extra att förbereda mig mer mentalt och psykiskt för vad som komma skall.
Tills jag fick mailet med info jag väntat på…
Asså, om vi säger såhär: har ju inte tagit studenten efter 12 (13 med lekis!) års lidande för att utsätta mig för samma skit igen. Inga pengar i världen är värt det, tyvärr. Känsla just nu: gråtfärdig och förbannad. hejdå.